I en tid när man färdades med dragdjur eller vandrade till fots och även kortare resor kunde ta dagar, behövdes husrum och mat för både människor och djur. Gästgivaregårdar och skjutsställen låg med ett par mils avstånd från varandra utmed alla färdvägar i landet och i Ljungby, där södra Sveriges mest trafikerade vägar korsades, var det en ständig ström av gäster. Bönder med vagnar fulla av säd och grödor, köpmän med sina handelsvaror och vanliga resenärer passerade genom Ljungby. Den största andelen gäster var de många militärer och statliga tjänstemän som behövde gästgiveriets tjänster på resorna till och från de krigsdrabbade landskapen Skåne och Halland.
.
"Karta över Ljungby från 1700-talets slut av Abr. Bergius"
Sverige var på 1650-talet en stormakt, nästan hela området kring Östersjön hade genom de svenska krigarkungarnas framgångsrika militära framryckningar lagts under den svenska kronan. Fienden i söder, Danmark, slog med kraft tillbaka och i Skåne blossade striderna ständigt upp. För befolkningen i Sunnerbos socknar där de militära trupperna på sin väg mot fronten tvingade till sig mat och husrum betydde det stora umbäranden.
Gästgivare i Ljungby var från 1640-talet knivsmedssonen och frälseinspektören Lars Svensson Frimolin. Han var gift med Margareta Larsdotter Falkman, änka efter den förre gästgivaren i Ljungby Sten Eriksson. hustrun hade en son med sig i äktenskapet och tillsammans skulle de få sex barn. Frimolin var en bildad man med ett gott anseende, vilket avspeglade sig i bland gästerna på gården. Många prominenta och betydelsefulla män och kvinnor gästade honom. Även kungligheter med sina följen besökte gästgiveriet på Ljungby gård.
Annandag Pingst 1656 föddes en flicka i familjen som gavs namnet Märta. Hon skulle komma att få en särskild betydelse för sin hembygd. Hon blev under sitt liv mycket rik och denna förmögenhet möjliggjorde nästan ett sekel efter hennes död anläggandet av Ljungby köping.
Märta och syskonen växte upp under trygga förhållanden och fick en god fostran. Sönerna utbildades vid universiteten i Uppsala och Lund, medan döttrarna förbereddes för framtiden som hustrur till lämpliga män. Erik, halvbrodern, blev efter studier vid Uppsala Akademi assessor vid Kungliga Svea Hovrätt. Det var han som först antog namnet Ljungberg efter sin födelseort vilket även övriga syskonen så småningom gjorde. Brodern Abraham studerade vid Akademin i Lund, hade en mycket framgångsrik akademisk karriär, men också en militär sådan, för vilken han blev adlad och antog namnet Ljungfelt. Jonas Ljungberg arbetade på Stora Sjötullen i Norrköping som överinspektör och Sven Ljungberg blev jägmästare över Kronoberg och flera härader i Kalmar län.
Systern Catharina gifte sig med prosten Erland Broddesson Dryselius och blev prostinna i Jönköping. Den andra systern Elisabeth dog som ung jungfru.
Lars Svensson Frimolin avled 1670 och eftersom dottern Märta visade sig ha ett särdeles gott sinne för hushållning och ekonomi blev det hon som tillsammans med modern drev gästgiverirörelsen vidare. Bröderna var upptagna med sina karriärer och systern Catharina tryggt bortgift. När Märta hade uppnått en ålder av 25 år fann den nyligen utnämnde kronobefallningsmannen i Sunnerbo, Lars Tåckenström, tycke för den unga gästgiverskan. Han friade och den 29 juni 1681 vigdes de båda till man och hustru.
Lars Tåckenström var född 1653, son till rådmannen Thyres Larsson i Jönköping. Tåckenström var akademiskt utbildad men som så många andra unga män vid den här tiden valde han att strida för sitt fosterland när danskarna anföll Skåne. Han återvände dock snart till en civil yrkesbana igen. Efter giftermålet med Märta trädde även han in i skötseln av Ljungby gård och gästgiveri. Paret välsignades 1685 med sin första son, Samuel, ytterligare en son föddes med dog bara åtta dagar gammal.
Märtas make arbetade och vistades under långa perioder i Stockholm och senare i Halmstad. Han var klen till hälsan och blev vid ett tillfälle så svårt sjuk att man fruktade för hans liv. Märta var djupt oroad över hans tillstånd. Lars Tåckenström återvann sin hälsa och makarna kunde tillbringa en tid tillsammans i Halmstad tills hushållet hemma i Ljungby krävde hennes närvaro. Mannens sjukdom lämnade honom svag och bräcklig och Märta lyckades övertala honom att komma hem till gården för en tid. Ledigheten varade inte länge då han fick nytt arbete i Halland, nu som kyrkoinspektör. Efter fem år tvingades han lämna även den sysslan av hälsoskäl. År 1706 tillträdde han tjänst som likvidationskommissarie vid Göta Hovrätt och stannade äntligen hemma i Ljungby för gott.
Gård uppbyggd i traditionell sydsvensk stil
Brodern Abraham löste med tiden ut syskonen, förutom Märta, ur rörelsen. Även om han själv befann sig på annan ort arbetade han för gästgiveriets bästa. Genom sina goda kontakter lyckades han påverka landshövdingen att flytta Sunnerbo Härads Tingsrätt till Ljungby i stället för Hamneda där den tidigare var förlagd. Förhandlingarna fick nu, utan kostnad, hållas i en av gästgiveriets kammare. Skampåle uppfördes strax intill och avrättningsplats anlade man på det stora flygsandsområdet i den norra delen av byn. Tingsrättens ordinarie förhandlingar drog vanligtvis till sig många människor, offentliga bestraffningar ännu fler och till en avrättning samlades folk i stora skaror. Abraham lyckades också få till stånd en flytt av marknadsplatsen från Berga till Ljungby. Detta flerfaldigade antalet besökare på gästgiveriet under tings- och marknadsdagarna.
Märta fostrade sonen Samuel på egen hand, då mannen för sitt arbetes skull under långa tider befann sig på annan ort. Sonen var hennes stora stolthet i livet, hade gott läshuvud och skrevs in vid Lunds Akademi ännu inte fyllda tio år. Efter studierna valde Samuel den militära banan och avancerade raskt till kaptenslöjtnant vid Smålands Husarregemente. När beskedet om hans död 1710 nådde Märta brast hennes hjärta. Hennes son, som varit henne till sådan tröst, var borta endast 26 år gammal.
Det finns inga kända beskrivningar på Ljungby gård, bilden visar ett exempel på hur en småländsk mangårdsbyggnad med tillhörande byggnader kunde se ut.
Makarna ägde inte bara del i Ljungby gård och gästgiveri utan hade dessutom lyckats förvärva ett stort antal gårdar i trakten. Sonen och arvtagaren till deras förmögenhet var död och paret beslutade att skiva ett testamente där den överlevande försäkrades fri förfoganderätt över den gemensamma egendomen. Efter båda makarnas död skulle Abraham och hans barn vara de främsta förmånstagarna. Mannen hälsa blev allt bräckligare och när han efter ett kort besök hos vännen och kyrkoherden i Angelstad blev allvarligt sjuk stod hans liv inte att rädda. I mars 1714 avled Lars Tåckenström och begravningen hölls tre månader senare.
Begravningståg
Under de kommande tio åren drev Märta Ljungby gård och gästgiveri vidare samtidigt som hon förvaltade sin förmögenhet. Medan Abraham och Märta hade skött rörelsen i bästa samförstånd skulle det efter Abrahams död 1724 visa sig att hans arvingar inte var lika förstående inför den generositet fadern visat sin syster. De beslöt att kräva fastern på arrendeavgift men Märta tillbakavisade deras krav vilket ledde till en tvist som pågick i flera år. När tingsrättens dom slutligen föll tvingades Märta att betala ett årligt arrende på 150 daler silvermynt från och med brodern Abrahams dödsår. Nu blev Märta ordentligt förargad och det goda förhållandet med brorsbarnen var för alltid över. Hon tålde inte deras uppförande och hellre än att betala arrende till dem slutade hon upp med verksamheten helt. Hon drog sig 75 år gammal tillbaka för att få vila och ro och lät brorsbarnen sköta gästgiveriet bäst de ville. Men Märta skulle aldrig glömma deras svek.
Så gick ytterligare tio år då Märta levde ett stilla liv på Ljungby gård. På våren 1741, hon var nu 85 år gammal, kände Märta en matthet i kroppen och hennes annars så goda minne började svika henne. I augusti samma år råkade Märta ut för en olycka vid en åktur med häst och vagn. Hon föll och skadade sig illa i ena sidan. Skadan orsakade henne svåra smärtor och hennes krafter avtog allt mer. Den 24 oktober 1741 avled Märta.
Den 29 oktober 1741, fem dagar efter Märtas död, lämnade kyrkoherden i Angelstad, Petrus Ulmgren, in en fullmakt skriven av Märta till tingsrätten. I tio års tid hade ett förseglat paket med Märtas testamente förvarats i häradsskåpet och togs nu fram. Förseglingen bröts och innehållet i testamentet lästes upp inför den församlade tingsrätten. Det skulle visa sig att Märta strax efter det bittra nederlaget i tvisten med brorsönerna skrivit ett nytt testamente där brorsönerna inte längre står som förmånstagare.
Märta har skrivit sitt testamente och lämnar nu in det för förvaring i häradsskåpet. Ur Sunnerbo härads dombok, småprotokollen, 1731.
Märta och maken hade vid två tidigare tillfällen, 1710 och 1713, skrivit testamente. Vid båda tillfällena hade förmånstagaren varit den överlevande parten och i det senare hade de också berört hur de ville att deras begravningar skulle utformas. Dessa formuleringar ville Märta inte "rubba eller ändra och röra". Däremot vad gällde brodern Abrahams barn och arvingar skulle inga av hennes tidigare testamenten eller förordningar äga kraft. All hennes egendom var av henne och maken lagligen köpt och förvärvad och inget skulle tillfalla dessa brorsöner. I skarpa ordalag gör Märta klart att brorsönernas uppträdande och krav på arendeavgift nu resulterar i att hon helt enkelt gör dem arvlösa. Inte heller, skriver Märta, behöver de bekymra sig över alla kostnader för gårdens och gästgiveriets skötsel och reparationer som hon och maken haft under alla de svåra krigsåren. De kommer inte att bli skyldiga någonting om de till fullo accepterar hennes sista vilja.
Detalj ur likpredikan över "Commissarskan Martha Liungberg",
av Olof Osander, tryckt i Lund 1748
Fyra av de gårdar Märta äger skänker hon till Smålands Nation vid Akademin i Lund. En välartad och skötsam student skall med hjälp av avkastningen från dessa gårdar erhålla ett stipendium för en tid av fyra år och därefter skall en ny stipendiat utses. Ytterligare fem gårdar och odalkvarnen testamenteras bort.
Avkastningen här skall försörja en fattig änka under hela hennes livstid och därefter skall en ny änka utses. Första mottagaren namnges i testamentet, Märtas släkting Madam Ingrid Morman. Av den övriga avkastningen skall en skötsam tiggare i Ljungby, Kånna eller Angelstad socknar få en årlig summa. Skatterusthållet Hångers avkastning skall tillfalla fru Annika Ljungberg så länge hon lever och efter hennes död ärvas av Märtas syster Catharinas barn eller deras arvingar. Pastorn och nära vännerna Petrus Ulmgren med fru och barn får en större penningsumma för den oförtrutna tjänst de visat henne. Dottern i familjen, Jungfrun Lisa Catharina, får Märtas guldkedja med halslås och den svarta sidenmastklänningen.
Länk med halslås, liknande det som Märta lämnar sin unga
släkting Lisa Catharina i arv.
Av Märtas tillgångar finns nu endast frälsehemmanet Össlöv kvar. En fastighet som hon en gång köpt av brorsonen Gustaf Adolf Ljungfelt, son till Abraham, med det villkoret att han en gång skulle få det åter. Märta ger i testamentet besked om att han visst kan få hemmanet åter men då genom köp. Testamentet avslutas med att Märta försäkrar att hon är vid sina sinnens fulla bruk och hon riktar ett varningens ord att den som inte låter sig nöja med hennes vilja och testamente kommer att mista hela sin arvslott. Testamentet är undertecknat "Martha Liüngbergh" och daterat 12 februari 1731.
Märta Ljungbergs minne har hållits levande i århundraden. Stiftelsen märta Ljungbergs Donationsfond förvaltar arvet efter Märta och delar årligen ut medel enligt Märtas testamentliga önskan. Donationen till Smålands Nation gav under två sekler möjlighet för studenter att utbilda sig vid Lunds universitet men gav slutligen en obetydlig summa i utdelning. Utdelningar gjordes dock ända in på 1960-talet.
I Ljungby finns flera minnesmärken efter den givmilda donatorn, vägen som leder genom staden har fått sitt namn efter henne liksom parkområdet i anslutning till den gamla kyrkogården. En obelisk restes vid 200-årsminnet av Märtas död på den plats där hennes grav förmodas vara. På Gamla Torg, gästgiveriområdet där Märta bodde, finns en minnessten rest av Ljungby Hembygsförening.
Interiör från ett gästgiveri.
Kyrkan lät tillverka en ny altartavla 1742 men vid rivningen av den gamla kyrkan på 1850-talet förstördes stora delar av inventarierna och det finns idag endast fragment kvar av den en gång så ståtliga altartavlan. En av storkyrkans klockor har en inskription till Märtas minne.
Källa: Material framtaget av, Stiftelsen Märta Ljungbergs Donationsfond i samarbete med Ljungby Hembygdsförening.
